Under tre veckor har Simon jobbat hos oss. Simon är en grabb jag växte upp med. Vi bodde ca 200 m från varandra. Under de få rastere vi hade tillsammans hann vi avverka många samtal om våran barndom och uppdatera varandra (han berättade åt mig) vad alla andra ungar i byn sysslar med för tillfället och så. Men mest var det barndomen som vi pratade om.

Och vilken barndom vi hade. Oj oj oj, det gick nästan inte en dag utan att man var och lekte med någon av byns ungar eller att alla samlades och gjorde nåt tillsammans. Totalt var vi 13 ungar (9 år mellan älsta och yngsta) i byn som mer eller mindra hängde ihop och hade roligt med allt bus vi hittade på. Vi hade bra sammanhållning och ingen hade någon skillnad vem man umgicks med.

Vi har bygg x antal kojor i skogen och i höladan. Vi har varit indianer, turtles och grottmänniskor. Vi har spenderat timtals vid stranden och bygg kanaler i sanden, byggt stenrösen och smetat in oss i blå lera.
Vi har utmanat våra föräldrar på fotbolls match. Vi har skapat oss ett eget hockeylag och tältat flera gånger. Vi har till och med sovit under bar himmel.

Jag vet inte allt vi har gjort, men det är mycket. Under Simons och mina raster tillsammans, har vi skrattat mycket och längtat tillbaka. Man kan inte låta bli att längta tillbaka och önska att ens egna barn får lika bra barndom som vi hade.

Jag tycker det vore skoj att träffa alla ungar igen och prata om gamla tider och kanske leka nåt vi gjorde då. Man är ju aldrig för gammal för att leka.